Född i Lund 1955
Bosatt i Paris sedan 1959
Sedan slutet av 70-talet varit verksam i Paris, New York, Berlin samt Bjärehalvön
1973 Académie Henri Goetz, Paris (måleri och grafik)
1973 - 75 École de Beaux-Arts, Paris (måleri och litografi)
1975 Forum, Malmö (grafik)

1979 Galleri Malen, Landskrona, Sweden
1979 Galleri Smedbyn, Husqvarna, Sweden
1980 Galerie Olga Seillkowitz, Stockholm, Sweden
1981 Landskrona konsthall, Landskrona, Sweden (grupp)
1982 American Scandinavien Foundation, New York City, USA
1982 Galerie Olga Seilikowitz, Stockholm, Sweden
1982 Galleri Moment, Ängelholm, Sweden.
1983 Galleri Danielsson, Borgholm, Sweden
1984 Opus Gallery, Coral Gables, Miami, Florida
1985 Galleri Malen, Landskrona, Sweden (grupp)
1985 Now Gallery, New York City, USA (grupp)
1985 Barbara Braathen Gallery, New York City, USA
1986 Opus Gallery, Coral Gables, Miami Florida, USA
1987 Jim Diaz Gallery, New York City, USA
1987 Leo Castelli / Barbara Braathen Gallery, New York City, USA (grupp)
1987 Galleri Futura, Stockholm, Sweden
1987 Opus Gallery, Miami Florida, USA
1988 Galleri 88, Helsingfors, Helsinki
1989 Galleri Ulf Felt, Båstad, Sweden
1990 Galleri Viterius, Ystad, Sweden.
1990 Galleri Danielsson, Borgholm, Sweden
1991 Galerie Marc Espinosa, Paris, France
1991 Stockholm Art Fair, Galleri Malen, Sweden.
1992 Galerie Vitoux - Zylberman, Paris, France (grupp)
1992 Galerie Kiezkultur, Berlin, Germany
1992 Ljungby Konsthall, Ljungby, Sweden

- Musée Bertrand - Chateauroux, France
- Globen, Stockholm, Sweden
- Collection Chase Manhattan, New York, USA
- American Scandinavian Foundation, New York, USA
- Musée de la Roque D'Anthäron, France
- Klingspor Museum, Offenbach, Germany
- Gutenberg Museum, Mainz, Germany
- Martin Gropius - Bau, Berlin, Germany
- Kupferstichkabinett, Berlin, Germany
- Kupferstichkabinett, Dresden, Germany
- Sächsische Landesbibliothek, Dresden, Germany
- Stadt und Universitätsbibliothek, Frankfurt am Main, Germany
- Königlich - Herzogliche Karl-August Bibliothek, Wolfenbüttel, Germany

Pontus Carle målar mycket. Han arbetar vid alla tillfällen som ges. Det är ett behov för honom att måla. Och det behovet tillfredsställer han. Jag tror själva hantverket utvecklar hans måleri liksom idogt arbete oftast förfinar uttrycksmedlen.
Man ser tydligt en otålighet i hans måleri. Det måste hända något där. Och det gör det. Han dras till motiv som rymmer konflikter, och han vet att dessa medför urladdningar. Och urladdningar lösgör mängder av energi och kraft.
I Pontus Carles bilder finns inga vardagliga händelser. Nej, där handlar det om dramatik och om dramatik som övergår till våldsamma kollisioner. Under slutet av 80-talet var det som blixt och dunder när åskvädret laddar ur spänningen mellan positiva och negativa poler.
Dukarna fylls av energier och krafter som plötsligt mötas. Ibland kan de upplevas som farkoster som på kollisionskurs häftigt slår emot varandra. Och kraften av en sådan sammanstötning utvecklade tidigare ett helt spektrum av färger. På senare år har emellertid koloriten blivit mer sparsmakad och han spelar ut en kontrast mellan olika jordfärger och det dovt röda. Pontus Carle är en expressiv målare. Han utnyttjar både färgen och formen för att öka uttrycket, när han skildrar frigjord energi och rörelser frysta till en ynka bråkdel av en sekund. Här finns en otålighet som skapar ett spontant måleri. Han är en spontan expressionist som inte förmår vara stilla utan måste måla och åter måla.
Han är litterär i sitt måleri. Det berättar ständigt om händelser och om människor som hamnat i mer eller mindre trängande situationer och som pockar på åskådarens engagemang. Det är oftast mångtydigt, för Pontus Carle lämnar inte ut sin sanning och föredrar mångtydigheten så att var och en med sin erfarenhet och sin fantasi kan uppleva bilden på sitt sätt.
Det som händer i Pontus Carles bilder händer på jorden. Man får en känsla att hans krafturladdningar och energikollisioner äger rum på jungfrulig mark, en terräng som är oskyddad och som aldrig blir densamma efter den dramatik som den får uppleva. Händelserna rymmer sä mycken kraft, röreise och energi, att de föremål och de figurer som urskiljs, är ofta pä väg att ta steget ut i rym-den och det okända. De har ännu inte lämnat jordytan men det ser ut som avstamp.

Karl-Erik Johansson, Paris i maj 1992


Alltsedan Emanuel Svedenborgs resor, (eller senare Sören Kirkegaards resor), har det nästan blivit en tradition bland Skandinaviska filosofer, diktare och konstnärer, att de lämnar sina frusna hemländer och flyttar söderut, antingen för längre besök eller för att aldrig mer återvända. Bland andra kan nämnas August Strindberg, Edvard Munch och Asger Jorn. Så även Pontus Carle. Sedan sitt tjugonde levnadsår har han ständigt varit på resa, pendlande mellan Sverige, New York, Paris och till min glädje numera även till Berlin. Det verkar som om Pontus Carle på avstånd utvecklar ett intensivare och mer sublimt förhållande till sitt hemland Sverige. Ett förhållande befruktat av en ibland melankoloisk hemlängtan, djupt rotad i en arkaisk tystnad, vilken ter sig suspekt för det förmenta Vetandet, men som i själva verket inte låter sig förklaras rationellt eller översättas. Denna hemlängtan är för Pontus Carle existentiell och implicerar den inre upplevelsen att man älskar sitt hemland högre på avstånd, eftersom då och där fantasi och minnen eklärerar tingen djupast och därmed ursprungligt.

Illusion och/eller verklighet. Hemlängtan eller bortlängtan. Dualitet eller dialektik? Detta är tillräckligt att veta: Den sanne konstnären - och därmed också just Pontus Carle, är slutligen och ständigt pä resa in mot sig själv, denna obotliga själslängtan mot (fullkomlig?) harmoni - mot det rena hjärtat, som konstituerar själens önskan om det omöjliga. Mytologin ingår även som ett existentiellt element i detta sökande efter det absoluta, det omöjliga, och därmed ett centralt inslag i Pontus Carles bilder. Mytologi är för Pontus Carle en verklighet, och som sådan oumbärlig för själslivet och som inspirationskälla. Myter, antika och bibliska Nordeuropeiska legender och sagor inspirerar hans medvetandeflöde och utlöses undermedvetet på duken eller papperet till expressiva men harmoniska bilder.

I Pontus Carles bilder ser man ofta tecken/bokstäver (ibland spegelvända) och collage integrerade. Dessa tysta tecken/ bokstäver kan vara symboler men även hieroglyfer representerande en själslängtan, en konstnärs inre hemliga språk, med vilktet han kommunicerar med sig själv. De kan också tolkas som, vilket jag tror och vilket inte motsäger ovanstående, att dessa tysta tecken/bokstäver bildar en spegel av Pontus Carles själsliv genom att de representerar omutliga tecken frän 'automatisk skrift' (vilket uttryck är hämtat frän den spiritistiska vokabulären). I skapandet, när 'Jaget' är befriat i ögonblickets extas, sä riktas denna frihet mot livets gränsmarker, där rationalitet och förnuft upplöses i oändligheten.

Det finns en permanent oro, som gär som en röd tråd genom Pontus Carles måleri. Denna permanenta oro förekommer naturligt snarare i ett ensamt, övergivet rum eller på en övergiven strand än på de överbefolkade platser i Syd- och Västeuropa, med sitt hektiska gatuliv, där Pontus Carle ofta vistas. Men för Pontus Carle innebär denna miljö en ökad energi, ofta även längre tidsperioder, ibland tvivlande, grubblande, ofta elegisk, en energi som plötsligt transformerad till en implosion i en explosion. Denna sällsamma energi, bunden i genomskinliga strålar, överförs sedan via pensel och färg till duken eller papperet och därmed också eller särskilt till hela universum. Detta energiutbyte utgör både en kollision med tiden och självanalys. Något ofrånkornligt rebellerar mot den mänskliga ofullkomligheten. Ändock förefaller det mig som om denna permanenta oro besitter en sorts ordning. Denna ordning är korrigerande, sä att bilden inte spränger ramarna eller snarare att energin utnyttjas som en motpol till ett lugn, en åtminstone rumslig begränsning.
Pontus Carle upplever nog hemligheten att 'I ensamheten finns det absoluta, men ocksä den absoluta faran'.

Utdrag från: "Die Bild(er) - Welt(en) des Pontus Carle" oder "Die Souveräne Einsamkeit des Nordlichtes" av Maximilian Barck, Berlin 1992 (Översättning: Ulf Felt)